Kluvet

Jag har ju cyklat till jobbet i tre veckor nu. Det flyter på bra och jag glider mest. Fast just nu ljuger jag. Ljuger så mycket det går. Jag cyklar inte alls lugnt. Jag tävlar jämt! 

Är jag ensam på vägen, då är det lugnt. Men ser jag någon framför mig så kommer tävlingsdjävulen fram i mig! Jag måste åka om!! Och det gör jag, varenda gång! Och jag har aldrig blivit omåkt, aldrig någonsin! 

Men i fredags tog jag det hela till en ny nivå. Min lugna morgoncykling till jobbet förvandlades snabbt till Tour de Forshaga!

Framför mig på cykelvägen såg jag en flakmoped som inte kan ha kört snabbare än 30 km/h.

Nu jäklar, tänkte jag. Nu ska jag om! Närmade mig meter för meter. Vid rödlysena var vi nästan jämsides. Och precis när det slog om till grönt drog jag förbi och höll det hela vägen till "mål"! Lycklig blev jag och förvånad måste han ha blivit. Inte var dag en galen brevbärare knäcker en flakmoppe-gubbe ;)