Jag har hela tiden kunnat äta vad jag vill, när jag vill och hur jag vill.
Det syns aldrig. Det kan bli väldigt tråkigt.
Man ser hur folk äter rätt och tränar rätt och jag äter fel och tränar inte alls.
Känns på något vis lite orättvist. Det finns liksom inget som säger mig att jag inte får äta den där kexchokladen som jag just nu har framför mig på bordet.
Jag äter den med gott samvete och har kvar min vikt som jag haft sen jag var 14-15 år..
Folk säger åt mig att vara glad över att jag kan äta hur jag vill och att jag aldrig går upp i vikt.
De säger att de skulle göra vad som helst för att ha det som mig!
Men är det så kul alla gånger då tror ni?
Säg att det är en bil som råkar vara en för mycket, vem tror ni får sitta i knä?
Om man i skolan skulle "springa skottkärra", vem tror ni då ALLTID fick vara skottkärra som var så lätt?!
Eller tror ni det är kul att brottas med Jens? Jag tar i allt vad jag har, tror att jag har honom i ett fast grepp och då lyfter han bara upp mig och flyttar undan mig.
Nu tänker ni säkert; kan hon aldrig vara nöjd..
Men nu ska jag berätta om den gången som jag önskade 50 kg till..
När jag gick på ForshagaAkademin och vi hade en utedag, NÅGON skulle firas ner i älven från bron vid Stora Enso för att hämta en ledtråd. Helst någon lätt. Jag försökte gömma mig bakom mina kamrater men helt plötsligt stod jag där med en sån där klättersele på andra sidan broräcket. Det var ångest. Ångest över att jag var så lätt.
Men samtidigt vet jag att jag kan vara lugn, för en trevlig, gammal dam som är min farmor har talat om för mig att det är ingen fara att jag är smal.
För en dag när man vaknar så är man plötsligt fet som en tunna hahaha! :)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar