Slut på batteri

Idag blev jag förbannad. Förbannad över att jag inte kan träna. Inte ens lite, inte alls. Förbannad över att läkarna fullkomligt skiter i mig. Undrar hur mycket hjälp jag skulle få om jag sade;
Hej mitt namn är Sanny Lindström. Eller ännu bättre Sidney Crosby. Då skulle de nog ringa till mig istället iofs.

Men nu är jag bara Caroline Jansson ifrån Norberg. Jag har varken spelat i elitserien eller vunnit Stanley Cup. Min enda merit är att jag cyklat Siljan Runt. Men vad hjälper det? Hade jag varit hockeyproffs hade nog läkarna stått på kö för att hjälpa just mig. Men som Caroline får jag sitta i telefonkö, jag får be om att en läkare ska ringa upp, jag får be om ursäkt till postmästaren för att jag måste ta ett viktigt samtal mellan 9-9.30. Till sist får jag bli besviken för att läkaren aldrig ringde.

Jag får känna mig ännu mindre och betydelselös än vad jag gjorde innan i den svenska sjukvården. Jag får jobba vidare med migrän. Jag får helt enkelt "leka med tanken att jag alltid kommer må såhär"!

Tänk om jag bara hade varit proffs. Nu är jag bara en sniken brevbärare med lite migrän några dagar i veckan.. Vem bryr sig liksom?

Idag tog jag ut cykeln på en fintur, inte alls svettigt eller något utan en riktig solskenstur. Cykeldatorn blinkade; Low battery!
Det var så längesen den rörde på sig så att batteriet har dött. Mitt batteri i mig börjar också på att ta slut. Det är jobbigt att må dåligt. Det är jobbigt att inte orka bråka med allt och alla för att få hjälp! Jag orkar helt enkelt inte vara sjuk längre! :(