Ett år

Minuter, timmar och dagar

blir till år

Men tomheten och saknaden 

den består

Jag minns hur det var den 22 augusti ifjol. Stressad till jobbet. Ikea-katalogerna skulle ut. Vid kyrkan fick jag för första gången någonsin stanna vid en polis. Jag var överlycklig. Att äntligen få visa upp mitt då nästan fyra år gamla körkort! 

Då visste jag inte att jag skulle ha med poliser att göra de kommande två dygnen. Och då skulle det inte handla om ett körkort! 

Den dagen missade jag EN Ikea-katalog. Ett hushåll blev utan. Den tar jag imorn tänkte jag. Det blev aldrig så. Det hushållet blev utan. Men vad är väl en förlust av en katalog i det stora hela?!

Jag fick reda på att en person skulle sluta på jobbet. Blev glad och ville skynda mig hem och berätta! Ingen visste ju vem som skulle få den platsen?! Kanske de skulle bli jag? Det blev inte jag, men hoppet fanns ett tag! 

Mötte Jens på trappen. Hade mamma med dålig täckning på telefon. Jens såg panikslagen ut och mamma bara undrade om jag var med Jens. Jag trodde hon ville diskutera hans födelsedagspresent. Det var inte det hon skulle fråga. Jag trodde hon inte ville att Jens skulle höra. Det enda hon ville var att han skulle vara där. Jag började bli rädd. Det bröts. 

Jens var den som fick tala om det för mig, orden ; "din farfar är borta, och dom vet inte vart han är..." kommer aldrig lämna min hjärna. Jag hatar dom orden. 

Jag visste inte att så många känslor kunde rymmas i min lilla kropp. Att jag kunde vara så ledsen. Jag visste nog redan då. Innerst inne. Men jag hoppades, med allt jag var värd! Det var förgäves. Två evighetslånga dygn senare var det över.

Ett år har nu gått och jag minns allt som att det vore igår. 21-24 augusti kan jag utan och innantill. Mitt livs värsta dagar.