Nu ska jag klaga

Något jag tycker är hemskt fult, hjärtlöst och fullkomligt från vettet. Det är folk som frågar saker. Frågar saker som de egentligen "skiter i", men de är så jäkla nyfikna för sin egen skull så de bara måste ha ett svar. 

Nyfikenheten tar över. Men vad är det som gör det så himla viktigt? Är det för att springa och skvallra om andras olycka eller vad är det frågan om? 

Är vi så hjärtlösa idag så vi absolut inte bryr oss om våra medmänniskor? Fattar folk inte att det nästan alltid finns en anhörig? En mamma, en bror, ett barnbarn? Vad som helst? Att skvallra om sådant som kan såra de som fortfarande är i livet är det värsta jag vet. 

Jag känner direkt om någon frågar av nyfikenhet eller av medlidsamhet. Att de frågar för att de verkligen undrar.

Ni förstår säkert att jag pratar om det hemska som hände Forshaga-pojken. Som står överallt. 

I början vill alla vara ens bästa vän. För att få veta. För att få sig en story att sprida vidare. När man själv vill prata om det finns det ingen "bästa vän" kvar som vill lyssna. Deras nyfikenhet är mättad och det enda de vill ha är en ny händelse, en ny story att mysa ner sig i och nya anhöriga att pressa på saker.

Jag hatar det! 

I Harry Potter säger Dumbledore;

Tyck inte synd om de döda, tyck synd om dom som fortfarande lever..

Jag håller med, till viss del. Vi som är kvar har ju en sorg som är omöjlig att leva med, men som vi tvingas göra. 

SLUTA bry er för er egen skull, bry er om den som lever med sorgen istället, vakna upp nu!!!!!