Och säkert lika många gånger tänkt;
Måtte den inte åka ner genom någon springa.
Idag hände det. Jag satte mig ner på altangolvet och plötsligt hör jag löven prassla under mig. Igelkott tänkte jag. För han har ju bott här förut. Kände i fickan efter telefon. Inte där. Det var alltså ingen igelkott. Det var min iphone som aldrig går sönder. Men nu låg den på ett ställe där jag inte kunde nå den.
In till Jens. Det är ju ingen drömsak att säga till honom tjugo minuter innan han ska till jobbet. Det är även kul när flickvännen kommer och ber honom bryta upp altan en månad innan vi ska flytta härifrån.
Det slutade med att jag fick sitta med tumstocken och peta fram mobilen, springa för springa. Till den sista brädan som vi lite diskret kunde bryta upp. Jag fick sedan trycka in min hand och fiska upp telefon bland löv, igelkottbajs och all annan skit.
Nu är den lagom repig men jag kan i alla fall nå den och svara om någon nu skulle ringa.. ;)
Och Jens säger ;
Sånt här händer bara dig...
Det hade lika gärna kunnat vara han, visst?!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar