Det känns så tröttsamt det här med bloggen just nu. Med handen på hjärtat. Det känns som att mitt liv står still och var dag är den andra lik.
Detta gör ju att det inte finns något att skriva om. Och jag får en bitter ton. Hur kul är det?
Jag vill heller inte ta bort den. För jag kanske tycker att det är kul så småningom igen. Ni får helt enkelt stå ut med en tjej som är bitter, tyst och tråkig!
Det är så mycket i livet som jag vill, men allt är så himla långt bort. Jag tröttnar typ ut på att vänta. Jag lever inte i nuet för fem öre. Sådär som man ska göra vet ni. Som alla säger och pratar om.
Jag siktar bara framåt, kanske för att jag inte trivs där jag är just nu. Kanske för att jag vill ha det jag absolut inte kan få.
Jag har hela tiden varit säker på det här med Forshaga. Just nu vill jag bara bo i Norberg! Tycker det är så sjukt tråkigt att inte träffa min familj. Min mormor och min morfar. Min farmor.
Och jag känner mig, efter åtta år, fortfarande inte hemma här. Jag säger fortfarande hem till Norberg och när det kommer en halv dm snö i maj säger jag till Jens; kul att du får veta hur det är här i Norberg, hemma hos mig.
Jag känner mig fortfarande som en utböling och de riktiga vännerna är lätträknade här i Värmland.
Jag har tröttnat ut på det här grannlivet och vill bara flytta..
Jag får det inte att kännas som mitt hem det här. Hur mycket jag än pysslar och donar så känns det inte bra. Den där tryggheten som ska komma kommer inte.
Har hon klagat färdigt snart tänker ni?
Ja, det har jag. Jag ska inte gnälla mer. Men nu har jag skrivit av mig i alla fall. Det hjälper ju förmodligen inte. Men det kan vara skönt att öppna sig lite.
För känslor och sånt där. Det är sånt jag aldrig talar om!
