Jag borde vara glad och lycklig.
Jag har en perfekt pojkvän, trodde aldrig att det fanns en sån som honom.
Tillsammans har vi ett underbart litet hus, alldeles lagom för oss!
Vi har även en liten Datsyuk, som även han är lagom för oss.
Jag trivs i Värmland, trots att jag är väldigt ensam här.
Jag har det gott ställt, tak över huvudet och vissa som älskar mig!
MEN jag har noll självförtroende. Jag ligger så långt ner som man kan komma. Snäppet över sämst, men när något för mig går snett. Så är jag på botten, direkt!
Riktigt värdelöst är det!
Jag har alltid varit bra på idrott, det jag börjar med blir jag bra på! Men eftersom att hjärnskakningen fortfarande spökar, så får jag inte idrotta. Gymma då, men det är ingen sport. Jag vill cykla, åka skidor, åka skridskor, ( ja, jag vill faktiskt det, trots allt), jag vill kunna göra allt som jag gjorde innan, för det är det jag får självförtroende av, resultat av olika slag.
Andra tjejer skaffar sig silikonbröst eller botoxläppar för att få uppmärksamhet. Ja, tyvärr är det så! Men jag har alltid lyckats få all den uppmärksamhet man behöver via min idrott. Jag behöver inte det där, jag försöker intala mig att jag är fin som jag är, för visst är jag det? :)
Jag la mina pengar på en ögonoperation när jag tror många andra skulle tänka mer ytligt, och det är något jag är stolt över! JAG ÄR FIN UTAN PLAST!
Det som knäckte mig hårdast idag, det var när arbetsförmedlingen nekade mig att få pengar av dom, fast jag är arbetslös. Heja Sverige!!!! Så nu fram tills jag börjar jobba om två veckor så ska jag leva på ingenting. Satt dessutom där och väntade i 1,5 timme. Är det verkligen så det ska vara i ett välfärdsland som Sverige? FYSATAM VAD DÅLIGT säger jag bara!!
Nu får ni en bild på där vi bor och på en tränande Caroline :) må väl!
