Barndom

Jag är, såhär två veckor efter förlossningen, lite lagom blödig. Och då menar jag inte att jag sitter och storbölar längre utan jag blir lite tårögd ibland :) 

Jag har tänkt mycket på min egen barndom de här veckorna. På mina fantastiska föräldrar. 

Jag har funnit min allra bästa vän i min egen mamma. Den lyxen är ju oslagbar. Det finns ingen bättre vän, och det bästa av allt är att vi är så lika. Skrattar åt samma saker och kan prata i evigheter, om ingenting. 

I hela mitt liv har hon ställt upp med både det ena och det andra. Jämt och ständigt. Hon var heller aldrig någon sån där pinsam mamma. Som man inte ville ha med sig på utvecklingssamtalen i skolan. Utan hon var den bra mamman som fanns där vid min sida och sa rätt saker! :) 

Och så har vi pappa. En pappa som ALLTID ställer upp, oavsett vad. Som tänker på allt och förbereder för att just jag ska ha det så bra som möjligt. En pappa som alltid ser till att skidorna är vallade, cykeln är pumpad och att vi i familjen har det så bra det bara går.

Han är en sån pappa som fyller på med spolarvätska innan jag ska ut på långtur. 

En gång när jag var yngre och skulle cykla till skolan ringde han till mig och bad mig kolla på julklapparna under deras säng. "Öppna det paketet.." sa han. Överlycklig över att få öppna julklappar tidigare än julafton. Ett par tjocka, mysiga vantar. "Det är kallt ute, ta på dig dom till skolan.." 

En sån pappa är han. Då förstår ni. 

Och så tänker jag att nu har vi fått förmånen att vara fantastiska föräldrar åt Majken. Göra samma, underbara jobb!

Bli en mysig familj tillsammans. Alltid ställa upp för henne och vara där för henne. 

Jag önskar att hon och jag får samma relation som jag och mamma, och att hennes pappa kommer vara som min pappa alltid varit/är för mig! 

Älskade mamma och pappa! <3