De regnar å regnar

Hade verkligen sett fram mot den här helgen jättelänge. Hade absolut INGENTING inplanerat. Och det är absolut första gången det händer den här sommaren :)

Fredagsmyset var inte mycket till mys så jag gick och lade mig ganska tidigt i min ensamhet. Lördag gick jag all in för att måla klart utsidan på altan. Solen sken och det var varmt. Inte ett regnmoln i sikte och yr.se lovade 0,1 mm vilket inte skulle få störa min målning.

Vid sista penseldraget kände jag dock en droppe. Jäkla yr!!! 

Men jag tänkte att 0,1 mm är ju pyttelite. Det kom mer. Det kom alldeles för mycket mer. Det regnade resten av dagen och långt inpå natten. Jag tror att målningen klarade sig då det mesta är under tak. Men jag ska aldrig mer lita på yr.se :)

Åkte istället till stan och shoppade massa saker till altan. Mysigt blev det! Betydligt roligare än att måla haha ;)

Kom hem, fixade ordning allt och svirade sedan om för 25-årsfest i stan :)

Idag klädde vi om för fortsatt 25-årskalas och tänkte att vi hinner nog ta en runda golf innan, i kalas-kläder! Längst bort började det ösa ner. Festkläderna, festfrisyren och festsminkningen var nu ett minne blott, men klockan blev så mycket så jag fick se ut som en luffare på dagens kalas, hann åtminstone byta kläder. :)

Snygg tjej, verkligen! :)

Nu ska jag klaga

Något jag tycker är hemskt fult, hjärtlöst och fullkomligt från vettet. Det är folk som frågar saker. Frågar saker som de egentligen "skiter i", men de är så jäkla nyfikna för sin egen skull så de bara måste ha ett svar. 

Nyfikenheten tar över. Men vad är det som gör det så himla viktigt? Är det för att springa och skvallra om andras olycka eller vad är det frågan om? 

Är vi så hjärtlösa idag så vi absolut inte bryr oss om våra medmänniskor? Fattar folk inte att det nästan alltid finns en anhörig? En mamma, en bror, ett barnbarn? Vad som helst? Att skvallra om sådant som kan såra de som fortfarande är i livet är det värsta jag vet. 

Jag känner direkt om någon frågar av nyfikenhet eller av medlidsamhet. Att de frågar för att de verkligen undrar.

Ni förstår säkert att jag pratar om det hemska som hände Forshaga-pojken. Som står överallt. 

I början vill alla vara ens bästa vän. För att få veta. För att få sig en story att sprida vidare. När man själv vill prata om det finns det ingen "bästa vän" kvar som vill lyssna. Deras nyfikenhet är mättad och det enda de vill ha är en ny händelse, en ny story att mysa ner sig i och nya anhöriga att pressa på saker.

Jag hatar det! 

I Harry Potter säger Dumbledore;

Tyck inte synd om de döda, tyck synd om dom som fortfarande lever..

Jag håller med, till viss del. Vi som är kvar har ju en sorg som är omöjlig att leva med, men som vi tvingas göra. 

SLUTA bry er för er egen skull, bry er om den som lever med sorgen istället, vakna upp nu!!!!!

Från en annan värld

Idag har jag dragits med huvudvärk från en helt annan värld. Exakt HELA huvudet har gjort ont och det har strålat ner i nacken. 

Trots det har jag jobbat, gymmat och klippt gräsmattan. 

Eller ah, halva gräsmattan i alla fall. Sen klippte jag av sladden och fick en stöt så jag gav upp. Man ska nog inte klippa gräset med en elgräsklippare när huvudet inte hänger med.. 

Har även lyssnat på Hanna Hellquists vinterprat och jag blev så berörd. Ni som lyssnat vet vad jag pratar om, ni andra borde lyssna. Finns som pod på sr.se-appen. På P1 sommar&vinter.

Jag grät på de stackars breven som skulle ut idag. Grät för att jag kände igen mig, grät för att det var hemskt och grät för att mitt hjärta aldrig verkar läka. Det är lika öppet nu som för ett år sedan, och det gör fortfarande lika ont. 

Lyssna! 

Det går i ett

Idag har jag hunnit med mycket. Det är skönt när det är så, att det går i ett. 

För då hinner man aldrig stanna upp och tänka eller bli trött! 

Ångest över att det är augusti. Och att det snart är ett år sen min farfar lämnade oss. Därför jag låter livet gå i ett just nu, för att skjuta upp sorgen ännu mer.

Jag har i alla fall jobbat en sväng. Alla dessa veckotidningar på tisdagar tar ju sån tid men kom hem till 13.30 i alla fall. 

Åt lite, drog till stan och shoppade massa nödvändigheter. Som för en gångs skull faktiskt var nödvändiga ;)

Köpte mer målarfärg och kompostgaller. Gallret var till Datsyuk så att han kan springa ute i trädgården också :) världens största bur har han den lilla rackarn!:)

Sedan slängde jag upp ytterligare lite färg på altan som snart är färdigmålad! 

Kommer bli urtjusigt:)

Skansen fick mig sedan att gå in och på de dåliga låtarna klickade jag hem födelsedagspresent till Jens :)

Massa saker gjort som ni hör!:) imorgon väntar jobb, målning och träning! Så nu kan vi väl kicka igång onsdagen när allt redan är planerat haha;)

Skogens konung

Ni tror förstås att jag pratar om mig själv. Men jag är mer skogens skräck eller rallydrottning! Inte alls självgod heller, absolut inte haha!

Men nej, idag fick jag återigen se den riktiga konungen. Sovandes i ett dike när den jobbiga brevbäraren kom i full gas! 

Han kändes inte så stor när han låg där. Men när han reste på sig så var det min tur att känna mig liten! Det är fjärde älgen inom en vecka som jag ser! Så länge de håller sig i diket är det väl ok........

Denna valde dock att köra 200-meter med mig. Kutade framför mig en bra bit och såg rejält klumpig ut, synd att det var på en smal liten skogsväg annars hade jag gett honom en match haha ;) 

Jag blev istället som en galen tysk och åkte efter med paparazzi-kameran hahah ;) allt för bloggen! Kanske skulle ta med turister i bilen så de får se allt som jag lyckas se.. :) kanske är en affärsplan det:)

Mega-muskler

Igår bestämde jag mig för att göra ett nytt försök med träningen. Gym. Med Jens. Han leker min pt och jag leker elev. Det gick bra första gången i alla fall.

Körde på max. Lyfte det jag orkade så många gånger jag kunde. För att sedan se resultat när jag ska "maxa" nästa gång. Gymprat gör mig lika förvirrad som ni säkert blir när ni försöker förstå vad jag menar. 

Jag körde bänkpress och benböj. Otroligt nöjd då jag på min allra första gång lyfter mer än halva min vikt :)

Men nu räcker det med skryt för den här gången! Nu ska vi prata om det underliga. 

Jag hoppades på träningsvärk från en annan värld, vaknade upp utan att känna ett dyft. Besviken? Ja! 

Cyklade till jobbet utan problem, cyklade hem utan problem. Golfade även en runda och kände ingenting. Sedan hade vi fredagsmys hos svärisarna och jag satt still i soffan i två timmar. När jag reste mig därifrån var det inte längre ben. Det var två stockar. 

Skönt tänkte jag och kände efter i bröstmusklerna. Baaaam! Den ena var ond men den andra känns det ingenting i? Ingenting alls. Och jag vet ju att jag inte lyfte all vikt med enbart vänsterarmen.

Är det all slit på posten, högerarmen lyfter dag ut och dag in? Eller frisbeegolfen? Jag fattar ingenting. Råklen i vänster och megamuskler i höger! 

Sådär bredaxlad kände jag mig när jag pumpat på gym haha

Längesen

Jag har funnit mig i det här. Det här med att Jens jobbar natt. Folk frågar alltid hur jag klarar mig. I början gnällde jag som tusan. Var missnöjd med allting. Men nu är jag van vid det. Det hör till vardagen att han pussar mig godnatt vid åtta och sedan far iväg.

Jag klarar mig. Jag är vaken ett par timmar, somnar och när jag vaknar igen är han hemma. 

Men ikväll, ikväll var det jobbigt. Oron och ensamheten bara slog mig. Jag skulle egentligen spelat frisbee med grabbarna men en av dom bröt benet så det blev inget med de. Som ni nog förstår. 

Och i och med dessa inställda planer blev jag snabbt ensam. 

Jag brukar aldrig känna mig ensam längre. Själv är jag, men tycker oftast det är skönt. Men själv och ensam är långt ifrån samma sak. 

Måste slå bort tankarna och tänka att Jens är hemma snart. 4.30 brukar BMWen rulla in på uppfarten och då infinner sig lugnet här på harvgatan! :)