Annars kör han ju 100% skola, 100% arbete och sen kryddar vi med lite hockey tre-fyra gånger i veckan på det!
Jag förstår ju inte hur han orkar. Megakille är vad han är! Tror inte alla skulle orka med det, och dessutom skriva högsta betyg på vart och vartannat prov. Inte utan att en annan blir mäkta stolt! :)
Själv går jag ju bara här hemma, och blir tjock. Bokstavligt talat. Och jag har sådana problem med det. Vilken lyx jag omedvetet har levt med. Idag är det liksom jobbigt att ta på sig strumporna.
Knyta skorna ska vi inte ens tala om.
Hela livet har jag levt med en normal vikt, nästan underviktig. Men en vikt som just JAG har mått bra med.
Och nu måste jag planera kläder, kan inte ha några jeans längre. Jackorna är trånga. Tröjorna åker upp. Ja ni förstår ju vad jag längtar efter att det som är i magen kommer ut?! :) då ska jag skaffa mig en vikt som jag känner mig bekväm med igen :) för såhär kan jag inte ha det, men jag får stå ut, två månader till bara ;)
Då ska ni ändå veta att jag är betydligt mindre än "normal-kurvan". För normal måste man vara, annars är man onormal åt något håll, och det är inte bra.
Barnmorskan tittar alltid skeptiskt när jag visar magen, "oj, finns det verkligen en bebis därinne?!"
Och det är klart, det är först nu när 30 av 40 veckor har gått som det faktiskt syns med kläder på. Men jag är glad för det. Vår lilla bebis är väl unik från början, utan att ens vara född! ;)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar