Plikten kallar

Mamma vill att jag bloggar. Men om vad? Världens tråkigaste förlust igår. Här åkte jag 65 mil för att se guld, och fick se ett äckligt sudden-mål, för låtsas-AIK.. Kom hem tre inatt, somna fyra. Ont i stjärten av 65 mil i mittensätet, inklämd mellan Jens och Mattias. Blåmärken på båda låren. (hockey kostar tydligen blåmärken, trots läktarplats denna gång)(och det var inte på grund av att jag satt mellan dom, utan att jag slog med den där klapp-saken typ miljoner gånger). Men pain is temporary, GOLD is FOREVER!
Men trots allt, sorg och öm stjärt, så kämpade jag mig troget till posten och rallykörde mina 14 mil. Körde så bra så det blir jobb imorgon med ;)

Och även fast guldet fick vänta, så fick jag åtminstone se herr Börje Salming!
Och Filip & Fredrik , och sist men inte minst min morbror Thomas! :)
Imorgon väntar en ny guldchans, den ska jag se ensam här hemma. Konstigt nog verkar hockeyintresset ha dött i Värmland. Ingen som har tid över för en ensam, för tillfället olycklig brynäsare. Hyfsat söt är jag också :)??

Kom igen nu Brynäs, ta hem guldet nu!