Misslyckad eller klok?

När jag gick här hemma, gravid och tjock, så bestämde jag mig för att ha ett mål. Något att se fram emot för min egen skull. Jag bestämde mig för att Vårruset skulle springas. Fem kilometer fyra månader efter förlossningen kändes liksom rimligt. 

För ska man ha ett mål så vill man ju klara det också. 

Då visste jag inte hur allt skulle bli. Hur jag skulle må och hur fort tre månader skulle gå. Nu är det plötsligt tre veckor kvar och jag har inte sprungit en meter. 

I veckan var jag och tog prover, IGEN! Kroppen är inte som den ska, så läkarna har koll på mig och sist var värdena fortfarande inte bra. Så varje gång blir det "du får ta mer prover.." Det har jag gjort sedan 3 februari nu. Mina stackars armveck är sönderstuckna! 

Jag har tjuvtestat att springa. Det kändes som att magens innehåll skulle falla ner. MEN jag har gått 5,8 kilometer som mest och det går kanon att gå! Det är inte fyskam efter dessa månader med komplikationer.. 

Hoppas på provsvar snarast så att jag kan få veta om jag kan göra något annorlunda! Men tyvärr är nog Vårruset för tätt inpå. Det kommer fler chanser, fler år och fler Vårrus. Men det finns bara en Carro och definitivt bara en Majken! <3