Hjärtskärande

För några veckor sedan vaknade vi på morgonen av ett rådjur som skrek. Det gick liksom och skällde sådär som de gör. Som att hon ropade på sin mamma för att hon hade så ont. Men mamman kom aldrig. Ingen annan heller för den delen.. 

Och både jag och Jens mådde dåligt för att vi inte kunde göra något. Inte hjälpa till. 

Klöven var liksom böjd bakåt, och hon hoppade på tre ben.. 

Jag ville bara gå ut och bära in henne, lägga henne i soffan framför brasan, lägga en värmande hand på det onda och mata henne med någon varm dryck. Men det säger ju sig själv, det går inte. 

Vi har sett henne fler gånger nu, och hon har skaffat sig en vän. En vän som hjälper henne. De går tillsammans varje dag och hon har sett ut att må lite bättre. Klöven är fortfarande kass men hon tar sig fram. Och vi har sett att hon äter mycket. Fågelfrön, morötter, potatis, potatisskal och hö. Allt som erbjuds här hos oss. 

När man själv är sjuk så är det ju ett friskhetstecken att man faktiskt äter! 

Men så ikväll hörde jag henne igen, gråtandes. Vännen var borta och hon gick runt här på gården och bara skrek, alldeles ensam. Det riktigt skär i hjärtat att höra det där gråtskriket... 

Så nu har vi ringt polisen och de skulle se om det var något att rädda eller om det får det bättre i rådjurshimlen. 

Jag blev så glad för det var någon mer som hade ringt in och meddelat detta, vi har med andra ord BRA GRANNAR! 

Nu håller vi tummarna för att det blir friskt igen och att polisen tar hand om det på bästa sätt. Något annat vill jag i annat fall inte veta!