Då satt vi. Jag, mamma, pappa, farmor och farfar tillsammans på deras altan.
Uppe i bålsjön, eller Blåsberget som vi kallade det.
Vi pratade, skrattade, fikade. Vi hade det allmänt trevligt.
Solen gick ner över sjön och farfar berättade att det var sådant man levde för att se.
Det är så längesen, men det skulle lika gärna kunnat vara igår.
Vissa minnen etsar sig fast, hårdare än andra. Och den här kvällen minns jag verkligen.
Farmor och farfar satt och berättade om sådant där gammalt, från deras unga dagar.
Sånt där som är så mysigt att lyssna till!
Det var oftast svårslagna historier.
Han var en riktig berättare han, min farfar!
Nu är det över en månad sen han lämnade oss, och jag har fortfarande inte förstått.
Det är aldrig mer farfar som kommer svara i telefon och säga;
"Jag förstår att du vill surra med farmor, hejdå."
Han kommer heller inte komma en sisådär tio-tjugo meter före farmor, som så gott hon kunde "skyndade" med.
Att alltid komma en halvtimme förtidigt till kalas och sånt, det kommer inte heller hända.
Den halvtimmen kommer vara tom.
Vi visste alltid att om vi sa fem, så stod farfar halv fem och ringde på dörren!
Men nu ska jag fortsätta koka min lingonsylt vars lingon är just från Bålsjön!
Du skriver så att man nästan känner att man är med! Men det vet jag ju att jag inte var, dagen efter fyllde jag 45 år och då vet jag att jag var hemma!// Du får gissa vem!
SvaraRadera