Besviken

Jag är ju en sån där som inte tränat på väldigt, VÄLDIGT länge! Jag har gått promenader. Jag har promenerat och promenerat. Men aldrig något pulshöjande. På två år! Japp, där har ni mig, världens mest stillasittande 23åring.

Men nu, nu har jag äntligen fått lite ordning på skadan och kan faktiskt springa. Utan svårigheter vore dumt att säga då min kondition är lika med noll. 

Men huvud och nacke värker åtminstone inte. 

Sex gånger har jag varit ute. Tre kilometer varje gång. Första gången trodde jag att jag skulle dö! Det gjorde jag inte men jag gick sex-sju gånger. Klen och dålig. 

Men idag, sjätte löprundan, så sprang jag hela varvet! Till min besvikelse var jag 30 sekunder söligare än förra gången. Och förra gången gick jag uppför backen som är. Hur kan det vara så? Är som att klockan sparkar mig i baken och säger åt mig att nästa gång måste jag öka. 

Och tro mig. Det kommer jag göra!