Jag lever med det och tänker att jag kommer inte komma tillbaka där jag var, men jag kan alltid ta mig en bit på vägen. Framåt. Inte bakåt till den där glada tjejen jag en gång var.
Jag får sikta framåt på en gladare tjej, någon gång i framtiden. För tillbaka kommer jag aldrig. Det kommer aldrig bli som det en gång var. Det kan däremot bara bli bättre från där jag är nu. Och från där jag varit i två år nu. Dag för dag har bara kunnat bli bättre.
Sjukt hur det är förresten. Enda hjälpen jag har blivit erbjuden av landstinget är piller. Pulssänkande, migrän/koma-piller, sömnpiller och allt därtill.
Mamma tröttnade i sin tur ur och ringde patientnämnden. Och OJJJ vilken fart det blev. Två år försent!
Idag var jag på ett sånt där besök på neurologen. Vanligtvis är det lite reflex-knackande, konstaterande att jag är sjuk och sen får jag gå till Apoteket och hämta ut något mysigt piller som jag ändå inte äter.. En kvart brukar det ta.
Idag tog det drygt en timme?!?! Idag blev jag erbjuden arbetsterapeut, sjukgymnast, psykolog och kurator? Två år har det tagit, TVÅ ÅR av mitt 23åriga liv. De där sakerna hade jag behövt för längesen. Då jag mådde som sämst. Då hela mitt liv var min hjärna.
Idag har jag ju kommit underfund med saker själv. Vad trevligt det hade varit om en expert hade hjälpt mig från början. Men just fasen, jag är ju bara Caroline. En helt vanlig okänd 23åring. Jag heter ju inte något häftigt och har aldrig gjort några mål eller fräna tacklingar inom hockey. Jag är ju bara en helt vanlig, okänd tjej. Som var på fel plats, vid fel tillfälle. Visst är det konstigt hur det är?
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar