Halvår av saknad

Nästa vecka har det gått ett halvår sen farfar lämnade oss. På Jens födelsedag, den 21 augusti. Vi var och spelade tennis den tisdagen, för ett halvår sen. Jag minns att jag skrattade och var lycklig. Jag duschade och åkte hem och Jens stannade kvar och spelade innebandy med hockeylaget.

Jag bjöd hem hans föräldrar hit på muffins och kaffe, i smyg. Han visste inget, anade ingenting alls. Vi firade honom när han kom hem från träningen och jag tror jag lyckades göra hans 23-årsdag till något fint.
Då visste vi inget, inte än...

Den 22 augusti kom samtalet. Samtalet som gav mig mer smärta än jag någonsin tidigare känt! Farfar var borta? Vadå borta undrade jag? Han kan inte vara borta! Inte finaste farfar! Jag låg och grät på badrumsgolvet, fattade ingenting. Han var borta och ingen visste var han var. Bestämde mig för att fara hem direkt. Jens tvingade i mig lite stuvade makaroner och köttbullar, jag åt knappt. Jag bara grät. Vi tog Yvas bil och åkte i ett regnväder utan dess like. Hade repeat på Vart jag än går, med Stiftelsen. Då visste jag inte att den skulle bli en radiohit som spelas dygnet runt. För mig handlar den bara om farfar.

Vi kom hem till sorgen och ovissheten där hemma. Jag höll tårarna inne, ville inte gråta mer. Jens skulle jobba eftermiddag dagen därpå, så han åkte hem igen. 50 mil på ett halvt dygn..

Den 23 augusti satt jag hos farmor hela dagen, medan resten av släkt och norbergsbor var ute och letade tillsammans med polis. Har aldrig tidigare insett hur bra polisen är. Nu fick jag veta. De här timmarna är de längsta i hela mitt liv. Varenda minut gjorde ont i mig. Att inte veta!

På fredagen den 24 augusti fann vi honom. Försent. Annonsen i Fagersta-posten där han var efterlyst ändrades. Nu stod det istället ; Saknad norbergsbo återfunnen död.
Den annonsen har jag fortfarande på förstasidan på internet i telefon. Kan inte radera det. Kan bara inte. Och nu har det gått ett halvår. Han skulle fyllt 80 år den 3 maj. Men det hanns inte med......