HUR

Hur kan man le hela dagen, för att sedan gråta sig till sömns. Hur bilder aldrig förändras, men människor i dom gör. Hur förevigt blir några korta månader, du skulle ge vad som helst för att få tillbaka. Hur människor som ville vara med mig varje sekund, tycker att några minuter är för mycket. Hur folk lovar saker, fast de vet att löftet inte kommer hållas. Hur tråkigt det är att läsa sådana här ledsna inlägg. Hur jobbigt det kan vara att vara Caroline ibland, då allt bara blir fel, fast hon bara menar väl.


Jag fattar inte, jag är konstig. Deppig. Ledsen. Jag tänker tillbaka på tider som var. Jag tänker på studenten. De kompisar jag en gång hade. De kompisar som helt plötsligt försvann. De kompisar som visade hur de egentligen var. Jag tänker på de första dagarna tillsammans med Jens. Hur nervöst det var. Hur magen spårade ur mer än vanligt. Hur lycklig jag var. Hur rädd jag var för att träffa hans föräldrar. Hur jag sov där första natten, och parkerade mina pisstofflor i deras hall, storlek 36, avslöjad. Hur det var mer än två år sen allt det här hände. Hur många gånger jag varit ledsen sen dess. Hur många gånger jag varit lycklig. Jag vet inte alls vem jag är, eller vad jag vill. Jag är en cyklande brevbärare som åker skidor. Det låter kanske inte helt dumt ändå. Jag kämpar. Vidare. Mot snäppet lyckligare Caroline!


Imorgon blir det inlägg från en såhär lycklig jag!:)