We're seeing things in a different way

Fick mail idag. Inte bara ett sådant där tråkigt som inte ens är värt att läsa. Utan ett viktigt mail. Jag har kommit vidare i uttagningarna till en skola, i Stockholm. Väljer jag att jag vill försöka gå vidare ytterligare ska jag in och göra prov om någon vecka. Väljer jag däremot att hoppa över det. Så fortsätter mitt liv på samma ställe där jag är nu. Det bör väl inte vara så svårt val. Det är väl klart jag ska göra de där proven, se vad jag går för och ta ett beslut sen (om det ens blir aktuellt..)

När jag var sexton år flyttade jag 22 mil bort från mamma och pappa och började gymnasiet. Så varför skulle jag inte våga göra det nu? Jag är rädd för Stockholm. Rädd för ytligheten. Rädd för det stora. Rädd för stressen. I Norberg finns det en buss. I Forshaga finns det tre bussar. I Stockholm kan man inte ens räkna bussarna. (Åker de ens buss i Stockholm, det kanske är tunnelbana som gäller där?..)
Jag har inte botox i mina läppar, eller silikon i mina bröst. Jag försöker vara vacker ändå! Jag är bara en vanlig bonnjänta från vischan.. En bonnjänta som inte vet ett dyft om hur en ska klä sig, eller sminka sig. En bonnjänta som är sig själv. En som vågar gå sin egen väg och egentligen inte bryr sig i de kopiösa mängder som alltid kollar snett.
Just därför ska jag gå vidare i denna uttagning!
Håll någon extra tumme för mig nästa torsdag! Då gäller det!:)

Har jag tur blir det en date med Gabriella, (den snälla, goa, vackra Stockholmarn, som nästan är dalkulla), när jag ska på uttagningarna! Det ser jag fram emot! :)

Ska jag sätta mig i skolbänken igen?